Sammanfattning av tävlingsåret 2015

2015 började bra med både Didi och Janus på förstaplatserna i Sjöbo, vilket innebar att Janus kvalade in till Landslaget till EM i Helsingfors i Juni. Där gjorde han verkligen bra ifrån sig och kom på pall som femma efter att ha fått dagens högsta poäng efter sitt förstalopp! På andra tävlingen på hemmaplan igen kom Didi på pall som fyra och på årets sista tävling var både på pall, Didi som fyra och Janus som trea (men bästa svenska hane eftersom ettan och tvåan kom från Norge). Sammantaget blev Didi tvåa i internationell klass och Janus etta i nationell klass i Sverige 2015. Båda därmed direktkvalificerade för EM i Slovakien nästa år. Så det gick bra för Grändens trots att vår stjärna Betty gått i pension - hennes barn håller ställningarna bra! Nästa år ser vi fram emot att lilla Rumba ska ta licens och påbörja sin karriär på LC-banorna - det ska bli spännande!

e!

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR

I år hann vi inte samla flocken till ett ordentligt julkort utan Grändens får representeras av Leifs nyförvärv - Dixitowns Rumba i Engelska Parken.

Nytillskott hos Grändens - Dixietowns Rumba i Engelska parken!!!

Så har det då hänt! Leif, som absolut inte ville ha fler valpar, förälskade sig i lilla Rumba på fb. På sin födelsedag, när vi var på väg upp till Katrineholm via Axelssons i Tranås, så bestämde han sig för att hon skulle bli hans present till sig själv på 76-årsdagen. Det blev ett makalöst födelsedagsfirande med rysk karviar och rysk vodka!
Den 10/10 kom så Jenny och Carsten med underverket. Hon blev väl mottagen av flocken, har skött sig exemplariskt och har mycket spring i benen redan. Här följer lite bilder på underverket.

Här är hon på sin första promenad. Hon och gamlingen fick ha täcke för det blåste kallt från havet. Visst är David en gentleman som diskret tittar bort när hon kissar.! Täcket är från Torshammarens,

På nedre bilden poserar hon i ytterligare ett täcke från Yvonne - vintervarianten.

årets sista tävling i Katrineholm den 4de oktober.

Blev ingen höjdare. Didi gick omkull igen och blev 26/48 tikar men Janus sprang upp sig från en 16ondeplats till en åttondedito i andra loppet. Dock torde båda hamna på varsin andraplats - trots att vi bara deltagit i de fem tävlingar som räknas - och därmed vara direktkvalificerade till nästa års EM i Slovakien. Det finns inga officiella resultat än, så sammanfattningen av året får anstå tills dessa är klara.

Två Grändiens på pall igen i Sjöbo 18/7!

Banan i Sjöbo var 750 meter lång, trixig och kuperad på ojämnt underlag. Ingen lätt sak precis. Efter första loppet låg Didi på en delad femteplats och Janus på en sjundeplats. Men båda tog sig i andra loppet, Didi blev tvåa bland tikarna och Janus trea bland hanarna. Fast bästa svenska hane blev han eftersom ettan och tvåan var "norrbaggar". Han skadade en tampdyna som blev omlagd av "farmor" Yvonne Brandt och är helt OK idag. Bilderna har Monica Edvinsson tagit från prisutdelningen.

Didi och Leif på en andraplats. Ingelas lilla Annii blir svårslagen i år.

Janus och jag som bästa svenska ekipage!

LC-provet i Söderköping 4 juli - ingen hit!!!!!

Proven gick av stapeln den helg då sommaren hade bestämt sig för att slå till - och det med full kraft. Det blev bara ett lopp sen gick temperaturen upp till 30 grader. Banan var kort och knixig och inget för våra hundar. Didi blev 8/50 tikar så det var ju inte så tokigt, men stackars Janus blev 14/20 hanar, så det blev inte många poäng för honom tyvärr. Nu ser vi fram emot Sjöbo om 14 dagar och hoppas det går bättre då!

EM i Helsingfors 6-7 juni 2015.

Som synes kom en Grändens på pall även här. Dock slutade Janus på en femteplats efter att ha legat etta efter första loppet. Därför sneglar jag - grön av avund - mot segraren, som tack och lov också var en svensk whippet - Isac. Janus poäng efter första loppet var de högsta som utdelades för rasen under dagen, vilket tröstade mig en aning. Didi gick omkull och tappade trasan i första loppet och låg sist bland tikarna. Alltså en Grändens i topp och en i botten!!! Hon sprang upp sig obetydligt i andra loppet men det var inte hennes dag.
Det gick mycket bra för det svenska landslaget, inte mindre än 19 medaljer! Tidigare som flest 11. Whippet är den svåraste rasen att få på pall eftersom konkurrensen är ojämförligt störst bland vinthundarna. Men förutom Janus och Isac fick vi på spinnsidan en fjärdeplats för Annii som Ingela Kjällbring köpte på EM i Tyskland för två år sedan. Tyvärr var hennes Juno, från Grändens, skadad och fick inte delta.
Hela arrangemanget var mycket proffsigt och trevligt men det blåste ihärdigt och det var iskalla vindar. Inget shortsväder! Före avresan till Sverige tog vi ett foto på Janus och Anni med deras rosetter och pokaler och mattar vid Nådendal.

Nästa år är EM i Slovakien. Undras om vi kommer att bli uttagna till det. Vi kommer kanske endast att delta i fyra prov i Sverige i år, så det vill till att Didi och Janus är i form. "Den som lever får se" som min mormor alltid sa när man undrade över något. Men önska kan man ju. Men mormors svar på det var:"önska i ena näven och skit i den andra så får du ser var du får mest"!

Grändens Lord finns inte hos oss längre!

För drygt

en månad sedan drabbades Lord av en stroke. Han började vingla och snubbla men var pigg och glad för övrigt. Han kunde dock inte följa med på promenader men vinglade runt i trädgården, verkade inte ha ont och vi hoppades på bättring. Men ingen sådan kom och igår rusade han utför yttertrappan och föll ihop nedanför utan att kunna resa sig.Han blev 10½år men var fräsch som en unghund. Det är väldigt tråkigt men var absolut nödvändigt att hjälpa honom vidare. Nu springer han på ängarna i hundhimlen med alla kompisar, mamma Ally, syster Lady och systerson McAdam utan bekymmer.
Här är en typisk bild på Lord i flocken. Alla andra samsas på hundfilten men Lord behöver space och trängs inte med någon annan! Vi saknar honom!

Andra tävlingen - Mariestad 18/4.

Tyvärr gick det inte att ta foto från prisutdelningen. Men på pall bland tikarna fanns två från Grändens, Juno på en tredjeplats och Didi som fyra. Efter första loppet låt Janus på andraplats med bara en poäng efter ettan. Dom startade tillsammans i andra loppet och det gick inte lika bra. Janus slutade på en sjundeplats och den andra, norska hunden, blev åtta. Vi åkte iaf hem med en ny rosett och ser nu framemot EM i Helsingfors den sjunde juni. Vi åker över med Ingela den 2/6 och stannar på vägen upp hos Lars och Lollo Axelsson på vår favoritställplats!!!!

Makalös säsongsstart 2015 den 12 april i Sjöbo

Vi åkte på lördagen i sommarväder, satt ute och åt på kvällen men vaknade klockan 6 till isande blåst som varade hela dagen. Maria kom från Lund och hjälpte oss och hann se både Didi och Janus springa. Vi tyckte att dom sprang superbra och det tyckte tydligen domarna också. Efter första loppet låg Didi tvåa efter Ingelas Annii men i finalen blev det ombytta roller. Janus låg på en fjärdeplats men endast två poäng efter dom delade ettorna. Lite spänning var det allt på slutet, men  när Gandalf, som han sprang med och bättre än, kom på fjärdeplats så visste jag att han skulle få rosett! Men en förstaplats!!!!!!!! Tack vare vinsten är han också klar till EM.

Som ni ser är alla rejält påpälsade. Tyvärr fick Maria inte med femman - bilder där den var med blev så mörka.

Här är det senare på e.m och därmed också sämre bild. Maria Karlsson kom utan hund eftersom hon inte trodde på placering.

Det är andra gången Janus placerar sig främst. Han kanske ska ta upp kampen med sin syster framöver. Hoppas!!!!

I dag fyller Grändens Betty Mc Beal och hennes bröder Mc Alister och Mc Anthony 9 år!!! Vi grattar och skickar nospussar till Mc Adam i hundhimlen! Här solar dom och är för en gångs skull stilla på samma plats allihopa!

Stafettbenet i Whippetbladets julnummer 2014

"Det finns hunduppfödare och så finns det folk som föder upp hundar"läste jag i en hundtidning för ett tag sedan. Jag insåg strax att jag tillhörde den senare, mindre seriösa kategorin.  I början på 80-talet köpte jag och min dåvarande man en cairnterrier från en av landets främsta uppfödare. Vi ville ha en tik men kom hem med en hane. Han var så trevlig att vi beslöt oss för att skaffa ytterligare en och ett år senare hade vi kommit fram på väntelistan för tikar och dessutom fått en som kunde paras med vår hanhund. Vår adress var då Åke Måns Gränd och jag ansökte om kennelnamnet Grändens. När vi sedan blev med whippetvalpar upptäckte jag att kennelnamnet fanns kvar, det var bara att ändra ras. Det är också intressant att vi har en grind från vår trädgård ut till Åke Måns gränd, så namnet har fortfarande aktualitet. Det lilla cairnterrier- paret fick fyra kullar med underbara valpar och en nådde rekordåldern 18 år och sex månader.! Vi var ”tvingade” av uppfödaren att ställa ut och hanen fick fina omdömen men när vi själva skulle ställa ut tiken och hon vann unghundsklassen, tror jag att det var,  så blev vi glada och åkte hem och missade att tävla vidare! Hanen blev drygt 14 och tiken dryga 15 år och dom fanns kvar något år efter det atL Leif Hellgren, min oäkta man kom in i mitt liv. Vi hann tillsammans skaffa ytterligare en cairnterriertik,  Fanny,   innan det var dags för whippet.

Leif blev lovad en whippetvalp i 60-årspresent av Tina och Tommy Permo, kennel Per-Mobile.  Det blev bara en tik i kullen och den  hämtade vi några månader senare. Jag  var inte överdrivet förtjust – det är en viss skillnad mellan cairn och whippet, men  just vid hämtningen ändrades det. Vi blev ombedda att sätta oss – det fanns ovanligt många soffor och fåtöljer att välja på, men vi hade knappt hunnit landa förrän åtta –tio vuxna  whippetar hade intagit dem alla och draperat sig i dom mest intagande poser. Sen var Ally Mc Beal, som jag döpte henne till, - en del av er minns nog den serien och den pinnsmala huvudpersonen – så helt underbar, så året efter kom P-M Dashing David hem till oss.

 Jag lärde mig inte bara att uppskatta rasens skönhet utan också deras klokskap och intelligens. Innan Ally fyllt ett år promenerade jag vid havet med  henne, min yngsta  dotter och hennes  drygt ettårigt dotter Malin.  Min dotter och jag slog oss ner intill en  smal väg med uppförsbacke och lät Ally och barnet springa ”lösa”. Malin bestämde sig för att bestiga backen och eftersom det var helt riskfritt så lät vi henne hållas.  Ally höll inte med  utan sprang oroligt mellan oss, tittade uppfodrande ömsom på oss och på barnet.  När den lilla kommit utom synhåll på andra sidan backen  rusade Ally efter och ställde sig och skällde på oss!  David  var också kring året när jag promenerade med mina då tvååriga tvillingbarnbarn och hundarna. Småttingarna fick hålla varsin hund i koppel. Plötsligt började det regna häftigt och jag drog in Ally och en tvilling under ett träd och märkte inte att den andre hade stannat en bit bort i en stor vattenpöl. Där stod han och stampade och skvätte av hjärtans lust så stackars David blev genomblöt. Han såg förskräckligt olycklig ut men flyttade sig inte en tum!!!!  Jag blir varm inombords varje gång jag tänker på dom här episoderna.

Ally blev utställd med fina vitsord och erövrade ett cert innan vi tröttnade. ”An elegant red oldfashioned bitch with excellent size and proportions ” är omdömen som jag tycker stämmer väldigt bra in också på hennes berömda dotter Betty Mc Beal. David blev för hög, 54 cm,  men hann med att bli BIS-valp på Bosjökloster och 2a i unghundsklassen med hederspris på Stockholmsmässan innan  vi tyckte att det räckte. Jag har förstått att han idag skulle platsa väl i ringarna storleksmässigt.

Både Ally och David var entusiastiska WhippetRace-are  och  David hann bli fyra på SM innan vi gick över till Lure-coursing som fortfarande är vår och våra hundars stora passion.

Ally parades två gånger och fick fyra valpar varje gång. Den första parningen hade jag ingen del i, den sköttes av hennes uppfödare och Leif. Hanen var en brindlad utställningschampion, Tintavon Gail Storm, och valparna blev gråbrindlade med ett undantag,  Grändens King, som blev en charmig blandning. Grändens Lord blev en riktig snygging som vi behöll. Lady och Prince förolyckades tyvärr i tidig ålder. Lord ”gick bra” på utställningar men vi var inte tillräckligt duktiga/intresserade för att ge honom en ordentlig chans. Han älskade LC, men var ingen stjärna även om han två gånger platsade i landslaget till EM och en gång blev bästa svenska hane på en elfteplats. Däremot har han ett cert och ett cacil i Italien!!! På väg för att hälsa på min äldsta dotter med familj som bor där, anmälde vi Lord och Betty till ett LC-prov i närheten av Gardasjön. Betty var då redan både svensk LC-champion och Europamästarinna och vi tänkte det skulle bli enkelt för henne att ta ett cert och bli italiensk champion också. Domarna satt ihop på en bänk nära start och mål. Betty sprang, som vanligt, strålande och fick applåder av publiken, Lord sprang, som vanligt, lite hur som helst. Men Betty kom på plats 15 och Lord blev tvåa med det certet och cacilet som hans syster skulle haft!!Vi bedömde – LC är ju en bedömningssport – att domarna antingen var synskadade eller korrumperade. Efteråt fick vi veta att vi  hamnat i en europacupfinal – vi var nog ensamma om att inte ha deltagit innan. Men för övrigt var det en mycket trevlig tillställning. Tävlingsveterinären friade till Betty för sin hanes räkning och erbjöd sig att åka till Sverige för parning. 2010 blev den hunden Europamästare i Frankrike men det kom hinder ivägen för alliansen.

Andra gången Ally skulle paras var det jag som valde hane, familjen Helds Emmaline´s Tonality. Anette Stone, som var behjälplig vid parningen, frågade mig varfö r jag valt just honom. Jag svarade att jag tyckte han var trevlig, röd, obesläktad, såg bra ut och var duktig i LC. Dessutom att jag tyckte om hans matte och husse, vilket var viktigt för mig. Anette sa då att hon skulle ha valt sin värsta oväns hane om det var just den hunden hon ville ha. Det var då jag blev klar över att jag inte spelade i samma division som hunduppfödare.

Ally födde fram fyra valpar även denna gång. Likaså en tik och tre hanar. Alla fyra röda, vilket är min favoritfärg.  Tiken, Betty Mc Beal behöll vi själva och Mc Adam valde familjen Held. Alla valparna visade tidigt att dom ävt sin pappas goda anlag för LC men två slutade tyvärr tidigt med tävlingar av olika skäl. Mc Adam har erövrat svenskt, danskt, norskt, nordiskt och internationellt championat i LC.

Betty är en legend redan under sin livstid. 2008, 2009 och 2011 blev hon etta i Sverige. 2009, 2010 och 2011 deltog hon i EM och placerade sig som enda svenska whippet alla gånger på pall. 2009 blev hon Sveriges första och hittills enda Europamästarinna i Tjeckien, året därpå  fyra i Frankrike och slutligen sexa i Holland. Ytterligare två gånger har hon varit direktuttagen till landslaget men vi har inte startat henne. Under dom sju år hon tävlat har hon – om inte etta – alltid legat bland tio-i-topp och hon avslutade sin karriär i stor stil genom att inta pallplatser på två av sex prov. Månne någon kan slå hennes rekordlista i framtiden!?

Vid fyra års ålder parades Betty för första gången. Efter mycket velande valde jag Torshammarens Kol. Mina skäl var desamma som när jag valde Bettys pappa, med undantag för att Kol är brindlad. Men han har rött i botten och hans berömda mor Tuulikellon Cherico  var röd. Det blev kärlek vid första ögonkastet och dom skrev många kärleksbrev till varandra.  Betty födde fram åtta valpar, fyra tikar först och sen fyra hanar. Ordning och reda, damerna först!  Alla hanarna röda. En av tikarna likaså samt en fawn och två brindlade.

Dom fick namn efter romerska gudar och gudinnor och alla har gjort skäl för sina namn.  Sju tog tidigt LC-licens. En avstod för att istället bli eftersökshund.  På sin första tävling, som var ett KM,  deltog sex, en blev klubbmästare, Grändens Juno, och sen kom dom andra efter som ett rinnande vatten. Första provet i Sjöbo våren därefter deltog tre och alla kom på pall.!  Sex fortsatte att tävla något år och alla erövrade cert, utom Grändens Janus som är kryptocid  och blir utan. Men han har varit direktutagen till landslaget i två år. Grändens Juno deltog 2012 i fyra prov och tog cert på alla plus ett BIR och BIF. Hon blev tvåa i Sverige det året. Hon bröt en tå i sista tävlingen och 2013 gjorde hon inget väsen av sig förrän på EM i Tyskland där hon spöade 80 tikar från 17 nationer genom att placera sig på en femteplats. I år tog hon så äntligen sitt femte cert och blev SLCH. Hennes syster Diana, jaktens gudinna, som Leif valde som sin, blev 2013 både dansk och svensk LC-champion samt etta i Sverige, en plats som hon intar även i år. Hur det kom sig att Grändens Janus valde att bli min har jag berättat om i sommarnumret av Whippetbladet, det är en för lång historia att återberätta här.

Många har tyckt att Betty borde få ytterligare en kull valpar och om hon följt sin mors exempel och nöjt sig med fyra, så kanske jag lyckats övertala Leif. Jag gav honom medlemskap i Grändens när han fyllde 70 år, så jag kan inte bestämma helt själv längre. Dessutom har han hotat med att flytta hemifrån om jag insisterar. Vi får nöja oss med att följa dom åtta hon satt till världen och glädja oss över vilka fantastiskt goda hem alla hamnat i.

På frågan om vad jag tycker om dagens whippets, så är jag utan tvekan anhängare av mindre, elegantare och mera lagom whippets. När vi fick Ally Mc Beal läste jag hos veterinären att en whippet skulle väga ca 11 kilo. Både hon och Betty har vägt 13 men mycket har varit muskler. Dom har också hållit sig inom önskvärd höjd. Visst vore det intressant att mäta och väga dom långryggade, bredbröstade  whippets som syns i utställningsringarna idag! Sen har jag en förkärlek till röda whippets, vilket kanske inte är så konstigt.

Vår flock består nu av Dashing David, strax 14 år, Lord 10, Betty 8 och ”valparna” Diana och Janus snart 4. Ally nödgades vi ta bort för tre år sedan men hon finns med oss överallt i husbilen i sin urna. Trots att vi har en fin djurkyrkogård i trädgården med tre kattor och två cairnterrier kan Leif inte förmå sig att gräva ner den.

Tack familjen Held för att jag fick Stafettbenet och  möjlighet att ”bre ut” mig här. Jag lämnar vidare till Kicki Gustavsson, Springeldens kennel som önskade sig en Betty-valp men får nöja sig med ett ben som tröst. 

 Betty och jag 2009

 Betty och jag 2014

Ingen större skillnad på Betty, men så blev hon ju också femma i Sverige under sitt sista tävlingsår!