Grändens Whippets: januari 2015

"Det finns hunduppfödare och så finns det folk som föder upp hundar"läste jag i en hundtidning för ett tag sedan. Jag insåg strax att jag tillhörde den senare, mindre seriösa kategorin. I början på 80-talet köpte jag och min dåvarande man en cairnterrier från en av landets främsta uppfödare. Vi ville ha en tik men kom hem med en hane. Han var så trevlig att vi beslöt oss för att skaffa ytterligare en och ett år senare hade vi kommit fram på väntelistan för tikar och dessutom fått en som kunde paras med vår hanhund. Vår adress var då Åke Måns Gränd och jag ansökte om kennelnamnet Grändens. När vi sedan blev med whippetvalpar upptäckte jag att kennelnamnet fanns kvar, det var bara att ändra ras. Det är också intressant att vi har en grind från vår trädgård ut till Åke Måns gränd, så namnet har fortfarande aktualitet. Det lilla cairnterrier- paret fick fyra kullar med underbara valpar och en nådde rekordåldern 18 år och sex månader.! Vi var ”tvingade” av uppfödaren att ställa ut och hanen fick fina omdömen men när vi själva skulle ställa ut tiken och hon vann unghundsklassen, tror jag att det var, så blev vi glada och åkte hem och missade att tävla vidare! Hanen blev drygt 14 och tiken dryga 15 år och dom fanns kvar något år efter det atL Leif Hellgren, min oäkta man kom in i mitt liv. Vi hann tillsammans skaffa ytterligare en cairnterriertik, Fanny, innan det var dags för whippet.

Leif blev lovad en whippetvalp i 60-årspresent av Tina och Tommy Permo, kennel Per-Mobile. Det blev bara en tik i kullen och den hämtade vi några månader senare. Jag var inte överdrivet förtjust – det är en viss skillnad mellan cairn och whippet, men just vid hämtningen ändrades det. Vi blev ombedda att sätta oss – det fanns ovanligt många soffor och fåtöljer att välja på, men vi hade knappt hunnit landa förrän åtta –tio vuxna whippetar hade intagit dem alla och draperat sig i dom mest intagande poser. Sen var Ally Mc Beal, som jag döpte henne till, - en del av er minns nog den serien och den pinnsmala huvudpersonen – så helt underbar, så året efter kom P-M Dashing David hem till oss.

Jag lärde mig inte bara att uppskatta rasens skönhet utan också deras klokskap och intelligens. Innan Ally fyllt ett år promenerade jag vid havet med henne, min yngsta dotter och hennes drygt ettårigt dotter Malin. Min dotter och jag slog oss ner intill en smal väg med uppförsbacke och lät Ally och barnet springa ”lösa”. Malin bestämde sig för att bestiga backen och eftersom det var helt riskfritt så lät vi henne hållas. Ally höll inte med utan sprang oroligt mellan oss, tittade uppfodrande ömsom på oss och på barnet. När den lilla kommit utom synhåll på andra sidan backen rusade Ally efter och ställde sig och skällde på oss! David var också kring året när jag promenerade med mina då tvååriga tvillingbarnbarn och hundarna. Småttingarna fick hålla varsin hund i koppel. Plötsligt började det regna häftigt och jag drog in Ally och en tvilling under ett träd och märkte inte att den andre hade stannat en bit bort i en stor vattenpöl. Där stod han och stampade och skvätte av hjärtans lust så stackars David blev genomblöt. Han såg förskräckligt olycklig ut men flyttade sig inte en tum!!!! Jag blir varm inombords varje gång jag tänker på dom här episoderna.

Ally blev utställd med fina vitsord och erövrade ett cert innan vi tröttnade. ”An elegant red oldfashioned bitch with excellent size and proportions ” är omdömen som jag tycker stämmer väldigt bra in också på hennes berömda dotter Betty Mc Beal. David blev för hög, 54 cm, men hann med att bli BIS-valp på Bosjökloster och 2a i unghundsklassen med hederspris på Stockholmsmässan innan vi tyckte att det räckte. Jag har förstått att han idag skulle platsa väl i ringarna storleksmässigt.

Både Ally och David var entusiastiska WhippetRace-are och David hann bli fyra på SM innan vi gick över till Lure-coursing som fortfarande är vår och våra hundars stora passion.

Ally parades två gånger och fick fyra valpar varje gång. Den första parningen hade jag ingen del i, den sköttes av hennes uppfödare och Leif. Hanen var en brindlad utställningschampion, Tintavon Gail Storm, och valparna blev gråbrindlade med ett undantag, Grändens King, som blev en charmig blandning. Grändens Lord blev en riktig snygging som vi behöll. Lady och Prince förolyckades tyvärr i tidig ålder. Lord ”gick bra” på utställningar men vi var inte tillräckligt duktiga/intresserade för att ge honom en ordentlig chans. Han älskade LC, men var ingen stjärna även om han två gånger platsade i landslaget till EM och en gång blev bästa svenska hane på en elfteplats. Däremot har han ett cert och ett cacil i Italien!!! På väg för att hälsa på min äldsta dotter med familj som bor där, anmälde vi Lord och Betty till ett LC-prov i närheten av Gardasjön. Betty var då redan både svensk LC-champion och Europamästarinna och vi tänkte det skulle bli enkelt för henne att ta ett cert och bli italiensk champion också. Domarna satt ihop på en bänk nära start och mål. Betty sprang, som vanligt, strålande och fick applåder av publiken, Lord sprang, som vanligt, lite hur som helst. Men Betty kom på plats 15 och Lord blev tvåa med det certet och cacilet som hans syster skulle haft!!Vi bedömde – LC är ju en bedömningssport – att domarna antingen var synskadade eller korrumperade. Efteråt fick vi veta att vi hamnat i en europacupfinal – vi var nog ensamma om att inte ha deltagit innan. Men för övrigt var det en mycket trevlig tillställning. Tävlingsveterinären friade till Betty för sin hanes räkning och erbjöd sig att åka till Sverige för parning. 2010 blev den hunden Europamästare i Frankrike men det kom hinder ivägen för alliansen.

Andra gången Ally skulle paras var det jag som valde hane, familjen Helds Emmaline´s Tonality. Anette Stone, som var behjälplig vid parningen, frågade mig varfö r jag valt just honom. Jag svarade att jag tyckte han var trevlig, röd, obesläktad, såg bra ut och var duktig i LC. Dessutom att jag tyckte om hans matte och husse, vilket var viktigt för mig. Anette sa då att hon skulle ha valt sin värsta oväns hane om det var just den hunden hon ville ha. Det var då jag blev klar över att jag inte spelade i samma division som hunduppfödare.

Ally födde fram fyra valpar även denna gång. Likaså en tik och tre hanar. Alla fyra röda, vilket är min favoritfärg. Tiken, Betty Mc Beal behöll vi själva och Mc Adam valde familjen Held. Alla valparna visade tidigt att dom ävt sin pappas goda anlag för LC men två slutade tyvärr tidigt med tävlingar av olika skäl. Mc Adam har erövrat svenskt, danskt, norskt, nordiskt och internationellt championat i LC.

Betty är en legend redan under sin livstid. 2008, 2009 och 2011 blev hon etta i Sverige. 2009, 2010 och 2011 deltog hon i EM och placerade sig som enda svenska whippet alla gånger på pall. 2009 blev hon Sveriges första och hittills enda Europamästarinna i Tjeckien, året därpå fyra i Frankrike och slutligen sexa i Holland. Ytterligare två gånger har hon varit direktuttagen till landslaget men vi har inte startat henne. Under dom sju år hon tävlat har hon – om inte etta – alltid legat bland tio-i-topp och hon avslutade sin karriär i stor stil genom att inta pallplatser på två av sex prov. Månne någon kan slå hennes rekordlista i framtiden!?

Vid fyra års ålder parades Betty för första gången. Efter mycket velande valde jag Torshammarens Kol. Mina skäl var desamma som när jag valde Bettys pappa, med undantag för att Kol är brindlad. Men han har rött i botten och hans berömda mor Tuulikellon Cherico var röd. Det blev kärlek vid första ögonkastet och dom skrev många kärleksbrev till varandra. Betty födde fram åtta valpar, fyra tikar först och sen fyra hanar. Ordning och reda, damerna först! Alla hanarna röda. En av tikarna likaså samt en fawn och två brindlade.

Dom fick namn efter romerska gudar och gudinnor och alla har gjort skäl för sina namn. Sju tog tidigt LC-licens. En avstod för att istället bli eftersökshund. På sin första tävling, som var ett KM, deltog sex, en blev klubbmästare, Grändens Juno, och sen kom dom andra efter som ett rinnande vatten. Första provet i Sjöbo våren därefter deltog tre och alla kom på pall.! Sex fortsatte att tävla något år och alla erövrade cert, utom Grändens Janus som är kryptocid och blir utan. Men han har varit direktutagen till landslaget i två år. Grändens Juno deltog 2012 i fyra prov och tog cert på alla plus ett BIR och BIF. Hon blev tvåa i Sverige det året. Hon bröt en tå i sista tävlingen och 2013 gjorde hon inget väsen av sig förrän på EM i Tyskland där hon spöade 80 tikar från 17 nationer genom att placera sig på en femteplats. I år tog hon så äntligen sitt femte cert och blev SLCH. Hennes syster Diana, jaktens gudinna, som Leif valde som sin, blev 2013 både dansk och svensk LC-champion samt etta i Sverige, en plats som hon intar även i år. Hur det kom sig att Grändens Janus valde att bli min har jag berättat om i sommarnumret av Whippetbladet, det är en för lång historia att återberätta här.

Många har tyckt att Betty borde få ytterligare en kull valpar och om hon följt sin mors exempel och nöjt sig med fyra, så kanske jag lyckats övertala Leif. Jag gav honom medlemskap i Grändens när han fyllde 70 år, så jag kan inte bestämma helt själv längre. Dessutom har han hotat med att flytta hemifrån om jag insisterar. Vi får nöja oss med att följa dom åtta hon satt till världen och glädja oss över vilka fantastiskt goda hem alla hamnat i.

På frågan om vad jag tycker om dagens whippets, så är jag utan tvekan anhängare av mindre, elegantare och mera lagom whippets. När vi fick Ally Mc Beal läste jag hos veterinären att en whippet skulle väga ca 11 kilo. Både hon och Betty har vägt 13 men mycket har varit muskler. Dom har också hållit sig inom önskvärd höjd. Visst vore det intressant att mäta och väga dom långryggade, bredbröstade whippets som syns i utställningsringarna idag! Sen har jag en förkärlek till röda whippets, vilket kanske inte är så konstigt.

Vår flock består nu av Dashing David, strax 14 år, Lord 10, Betty 8 och ”valparna” Diana och Janus snart 4. Ally nödgades vi ta bort för tre år sedan men hon finns med oss överallt i husbilen i sin urna. Trots att vi har en fin djurkyrkogård i trädgården med tre kattor och två cairnterrier kan Leif inte förmå sig att gräva ner den.

Tack familjen Held för att jag fick Stafettbenet och möjlighet att ”bre ut” mig här. Jag lämnar vidare till Kicki Gustavsson, Springeldens kennel som önskade sig en Betty-valp men får nöja sig med ett ben som tröst.