Den femte januari fyllde David hela femton år!!!! Åhuskusinerna var här och firade honom med sång och presenter. Han har senaste året tacklat av och var betydligt magrare än på fotot ovan som togs för två år sedan. Sista året var han stel i lederna, såg dåligt och hörde inget vidare. Men han åt och promenerade varje dag minst tre kilometer, t.o.m. galopperade när han blev efter. Dag två efter födelsedagen vägrade han gå ner för trappan när vi skulle ut, så Leif fick bära honom. När vi kom till havet haltade han i snön och vi fick avbryta och köra hem. Hittade inget fel på vänster fram som han inte stödde stadigt på men hoppades att det skulle bli bättre. När han dag tre vägrade sin frukost - han får alltid enbart godsaker till de andras förtret - och jag inte lyckades få i honom hans kortison och benet vek sig under honom så insåg jag att jag måste skiljas från min älskling. Veterinären gav honom den första sprutan medan han låg tryggt i min famn i bilen så han var inte medveten om när han bars in för avslutningen. Jag grät floder!
Han har senaste året följt i mina fotspår som en skugga och sovit tätt intill mig i sängen. Trots den enorma saknaden är jag lycklig över att han slapp lida och levde ett bra liv in i det sista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar